Att bli närvarande och fortsätta vara det
Notera: När den här artikeln publicerades 1997 så var jag en av de få människor som hade provat den här tekniken för att bli närvarande och fortsätta vara det, men nu för tiden har många (hundratals) människor provat den, och många har använt den mycket och funnit den användbar för att bli närvarande i nuet.
Det här är det jag gör för att bli närvarande och fortsätta vara det:
1) Jag har flera parsamtal i veckan, plus miniparsamtal. Det är ”mentalhälso”-förtryck som får oss att tro att mer än ett parsamtal i veckan betyder att det är nåt ”fel” med oss eftersom vi behöver så mycket hjälp. Genom att arrangera ett stort stödnätverk av parsamtalare, vänner som vi håller på att lära parsamtala och andra vänner, så kommer det att finnas många människor som vi kan ringa till när vi känner oss ”nere”. Ofta, kan just själva handlingen att ringa någon, även om den inte är hemma, dra ut vår uppmärksamhet. Likadant fungerar det att skaffa nya vänner och lära dem hur de kan ge oss uppmärksamhet. Det fungerar också att göra roliga aktiviteter med våra vänner.
2) Jag använder en del tid i mina parsamtal till att göra åtagandet att fokusera uppmärksamheten på den goda verkligheten, bort från mina gamla skador. Min version: ”Jag har inte tid att ägna mig åt mina skador. Det finns så mycket jag hellre gör, som … (jag nämner några exempel). Därför beslutar jag att ta min uppmärksamhet ifrån mina skador och lägga den på trevliga och fruktbara saker. Och det betyder …”. Ofta kommer nästa tanke att vara exakt det jag behöver göra för att rikta tillbaka uppmärksamheten på verkligheten. Jag gör detta tillräckligt ofta i parsamtal så att jag minns utanför parsamtal att jag alltid kan besluta mig för att fokusera på verkligheten. Det ger mig förmåga att göra så större delen av tiden, eller hela tiden. Jag upprepar ofta åtagandet utanför parsamtal, speciellt på långa bilfärder, på morgonen, etc. Numera kan jag ha uppmärksamheten på verkligheten större delen av tiden till skillnad från nästan aldrig när jag började med det här.
3) Jag använder åtminstone några av mina parsamtal till att tänka på mitt liv och vad jag behöver göra föra att få det precis på det sätt som jag vill ha det. Vi kan göra våra liv och vår omgivning så spännande och tillfredsställande att vår uppmärksamhet dras ut hela tiden genom hur våra liv gestaltar sig. Spendera inte denna tid på att tänka på dina mönster och hur du ska kliva ut ur dem, för då är din uppmärksamhet fortfarande inriktad på dina skador. Tänk istället på det du allra mest drömmer om och hur du verkligen vill att ditt liv ska vara. Gör sedan förändringar du tänkt på, även om det tar flera år och mängder av omvälvningar.
4) Som huvudpersoner kan vi parsamtala med vår uppmärksamhet riktad mot verkligheten hellre än att dyka in i skadorna med huvudet före. Till exempel, istället för att berätta om en inträffad händelse genom att beskriva alla de förskräckliga detaljerna och bli sänkt i processen så kan du säga med förnöjsam ton i rösten ”Jag lever! Jag klarade det!”. Du kan urladda samma material medan du är koncentrerad på verkligheten. Men vi måste fortsätta att tänka på skillnaderna mellan skadeinspelningen och verkligheten – försök inte följa det här som om det vore ett recept i en kokbok. För att kunna ta avstamp från en skadeinspelning som innehåller ”avslöja inget” eller ”tig” behöver man ibland berätta alla de vidriga detaljerna.
5) Varje dag gör jag massor med saker som jag njuter av. Jag har fått in fler roliga saker i mitt liv. Jag organiserar mitt liv för att kunna genomföra detta även om det ser ut som att jag ”inte har tid”. Jag har funnit att jag kan fundera ut hur jag ska få in roliga saker i en situation som känns svår. Jag tycker om att göra en lista över favoritsaker jag tycker om att göra, och när jag börjar känna mig dålig så beslutar jag mig för att göra en eller fler av de förslag som står på min lista, även om ”jag inte känner för det”. På längre sikt behöver vi ta oss ur tråkiga, dåliga situationer som inte utmanar oss så att vi har roligt hela tiden (se punkt 3).
6) Som medhjälpare till någon, försöker jag hjälpa personen att göra allt det som står ovan. Det har underlättat att jag själv har använt dessa steg i mitt eget parsamtalande först. Vi kan lita på att personen är bra, och kommer att ”klara det” och kan obevekligt förmedla den goda attityden. Personens skräck behöver inte skrämma eller oroa dig; du behöver inte oroa dig för att hon/han ska ”flippa ur”. Kom ihåg att det inte finns något som heter ”att bli tokig”.
Jag skulle uppskatta att få höra vad ni har använt och/eller om ni finner dessa steg användbara.
New Cumberland, Pennsylvania, USA